Jiddra inte med Zohan

Filmen utgörs till stor del av en pubertal humor, med anspelningar på sex, stora penisar och buskisskämt. Hade filmen bara innehållit den pubertala aspekten hade jag tyckt det varit en kalkon. Som tur är har filmen en hel del andra ingredienser som gör den till en väldigt rolig komedi. De medvetna stereotyperna man tilldelat den gemene mellanöstern-invandraren är klockrena, ordväxlingarna som sker på New Yorks gator mellan Israeler och Palestinier är skrattkatalysatorer och alla metaforer till mellanösternkonflikten som sveper genom hela filmen är dess ryggrad. Risken finns ju dock att är man inte så väl insatt i mellanösterkonflikten, eller kan något om mellanösterns kultur så går många av de roligaste scenerna i filmen förbi, och man är utlämnad till den pubertala humorn. Bra att veta med sig innan man ser denna film är att alla stereotyper och klichéer som filmen drunknar i är medvetet från manusförfattarna Sandler och Smigel. Hela filmen är en parodi på allt den berör(hey, det är ju trots allt Adam Sandler), parodi på actionhjälten, parodi på den Israeliske invandraren, parodi på kvinnokarlen, parodi på den föreställda arabiske terroristen, parodi på den amerikanska drömmen, parodi på konceptet kärleken övervinner allt, vilket må vara sant, och ger filmen ett fredsbärande slut där konsensus triumferar över konflikt.